Olika moment i processen från tal till skrift
Uppgiften att föra över tal till skrift – att svara för återgivningen av anförandena i en debatt – innehåller olika moment. Fler av dem utförs mer eller mindre samtidigt. Alla bidrar till kvaliteten i återgivningen. Här är en sammanställning i något slags kronologisk eller hierarkisk ordning.
Läs vidare under följande rubriker (klicka):
- Bedöma vad som är ett anförande
- Bedöma vad som ingår i ett anförande
- Precisera anförandetyp
- Ange talare och tillhörighet
- Uppfatta vad talaren säger
- Hantera ändringar som talaren gör
- Analysera och förstå vad talaren menar
- Rimlighetsbedöma fakta
- Hantera manus från talaren
- Hantera citat
- Redigera med tanke på talaren
- Redigera med tanke på läsaren och historien
- Ansvara för språklig korrekthet
- Följa formella regler
- Strukturera det enskilda anförandet
- Använda skiljetecken rätt och för ökad tydlighet
- Stava ord, namn och annat korrekt
Bedöma vad som är ett anförande
Normalt skriver man inte vad en ordförande säger för att leda ett möte, när ordföranden anger vilka ärenden som behandlas, ger ordet till nästa talare, påminner om regler för mötet och så vidare. Men ibland säger ordföranden sådant som ger särskild information, och då bör det kanske antecknas som ett anförande. Det kan också uppstå ordningsfrågor, och i samband med dem kanske något som ordföranden sagt tidigare behöver återges.
I riksdagen finns en restriktiv praxis för när det antecknas som ett anförande vad tjänstgörande talman säger. I kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige behöver stenograferna avgöra i större utsträckning. I vissa länders parlament antecknas det till och med vad talmannen säger när denne ger ordet till nästa talare.
Om någon säger något utan att ha ordet – kanske ropar något från salen som kommentar till det talaren just har sagt – kan det återges som ett så kallat inpass, normalt inom parentes i det anförande som pågår. Men då krävs att de flesta antas ha hört inpasset och att det är viktigt för diskussionen, till exempel genom att den talare som har ordet svarar på inpasset.
Bedöma vad som ingår i ett anförande
Om talaren frågar hur lång taletiden är, säger något i samband med att talaren höjer eller sänker talarstolen och då kanske till och med kommenterar föregående talares längd, säger något om att visningen av talartid inte fungerar eller säger något annat som inte hör till den fråga som diskuteras – och inte rimligen är intressant att spara till eftervärlden – brukar det inte återges. Sådana yttranden kan kallas efemära.
Precisera anförandetyp
Vid vissa möten är det praxis att ange om ett anförande är replik eller inte. Så gör man i riksdagen men till exempel inte i Stockholms kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige i Stockholms län.
Ange talare och tillhörighet
Utöver namnet på talaren ska eventuell titel, partibeteckning, tillhörighet till organisation eller dylikt återges, allt korrekt stavat. I vissa situationer används titlar som ålderspresidenten och interimsordföranden.
Uppfatta vad talaren säger
En talare är ofta pressad av begränsad talartid och kan tala snabbt på grund av det eller nervositet. Då kan det vara svårt att höra vad talaren säger. Detsamma gäller talare som har starkt dialekt och brytning. Och vissa talar helt enkelt inte så tydligt. En del sammanträden med riksdagens EU-nämnd är telefonsammanträden, och då kan ljudkvaliteten göra det svårt att uppfatta vad som sägs.
I de flesta sammanhang har man numera tillgång till en inspelning av debatten. Det kan krävas att man lyssnar flera gånger på den inspelningen för att till slut förhoppningsvis höra vad talaren sade. Ibland behöver man låta någon kollega lyssna på inspelningen för att få hjälp.
Vid en debatt i riksdagen 1976 sade Olof Palme något som var svårt att uppfatta. Flera stenografer försökte hjälpa till genom att lyssna på inspelningen. Jag lyckades höra vad han sade eftersom jag nyligen hade träffat på det aktuella latinska uttrycket i Nils Dallbys Levande latin. Palme sade: Han var ärlig och hederlig och allt möjligt – som, eo ipso, vi tveksamligen är
Hantera ändringar som talaren gör
Den som talar fritt formulerar sig i huvudet och talar samtidigt. Då kan det hända att talaren senare i en mening behöver förtydliga eller korrigera något tidigare i meningen eller kanske ännu tidigare. Och ibland börjar talaren på en mening men upptäcker att det inte går att fortsätta på den och avbryter sig för att börja på ett annat sätt. Det är förstås viktigt att uppmärksamma vad som är en ändring och vad som är ett tillägg eller en precisering, att kunna bedöma vad som bör strykas och vad som bör flyttas för att det ska gå lättare att förstå när man läser.
Här finns också en etisk aspekt. Om en talare sagt något felaktigt som kanske är anmärkningsvärt och ändrar sig, ska man då helt stryka det felaktiga påståendet, eller bör man redigera så att det framgår att talaren ändrar sig?
Analysera och förstå vad talaren menar
En starkt talspråklig syntax – med avbrutna och osammanhängande meningar och med tillägg och ändringar som kommer långt efter vad de hör till – gör det svårare att förstå vad talaren menar.
Annat som försvårar är pronomen med oklar syftning, speciellt man men också vi, ni och de. Ibland förekommer flera man i samma mening med olika betydelser. Då behöver man (!) förstå vad dessa olika man syftar på och ändra så att det blir tydligare: oppositionen, regeringen, utskottet, Socialdemokraterna, landstingsstyrelsen eller vad det kan vara. Ibland kan man behålla pronomenet men göra ett förtydligande tillägg: vi i Miljöpartiet.
Oväntad och ologisk användning av tempus kan också förvirra, till exempel att presens används för något som har inträffat, eller att tempus växlar så att man undrar vad som avses. Man behöver reda ut och använda tempus någorlunda konsekvent.
Om ett substantiv står i bestämd eller obestämd form betyder ofta mycket för betydelsen. Man behöver tänka på det och ändra vid behov.
En hel del andra oklarheter i fråga om betydelse och oklara syftningar kan förekomma. Man behöver försöka förstå och vid redigeringen lägga till preciseringar eller ändra ordval så att det blir tydligare. Men det förutsätter att man känner sig tillräckligt säker på att man förstår vad talar menar. I annat fall får man redigera så att meningen blir språkligt korrekt men har kvar den innehållsmässiga oklarheten – man får inte göra den oklara sanningen till en klar osanning.
Felaktig användning av fackord får man också ändra.
Rimlighetsbedöma fakta
Ibland råkar en talare säga fel, säger kanske miljoner i stället för miljarder eller tvärtom. Ofta är det uppenbart vad som är rätt, och då ändrar man bara – om inte någon annan i debatten påtalar felet, för då måste det ju stå kvar. Är man flera om att skriva ned debatten behöver man alltså kontrollera om någon har gjort det. Det gäller även om en talare säger inte utan att mena det eller glömmer att säga inte och betydelsen därmed blir den rakt motsatta – det är inte så ovanligt som man skulle kunna tro.
Andra fel kan vara svåra att upptäcka och bedöma. Den som skriver ned en debatt har ju inte samma kunskap om ämnet som den som talar. Om man tror sig ha upptäckt ett fel får man alltså vara försiktig med att ändra. Man bör vara mycket säker på sin sak och gärna fråga talaren. Man kan inte och ska inte göra en faktakoll av allt sägs – däremot göra en bedömning av rimligheten i det talaren säger.
Även här finns en etisk aspekt. Om felaktigheten är okontroversiell kan man ändra. Om en talare säger att EU har 27 medlemsstater men EU faktiskt har 28 och det inte betyder något alls för frågan som diskuteras är det inga problem att ändra. Men kan man ändra vilka faktafel som helst? I vilka fall bör man låta talaren stå för sin felsägning? Det är en bedömningsfråga.
Hantera manus från talaren
Ibland får man manus från talaren. Det är till hjälp på flera sätt. Man kan tydligare uppfatta siffror, förkortningar och stavningar av namn, även om både förkortningar och namn ändå måste kontrolleras. Om talaren läser fel, vilket händer relativt ofta, är det mycket lättare att förstå vad talaren avsåg att säga.
Många ändringar i förhållande till manus gör talaren helt avsiktligt för att få språket att löpa mer naturligt eller för att göra tillägg som talaren kommer på. Man behöver alltså bedöma vad som är ett medvetet respektive ett omedvetet frångående av manus och i vilka delar redigeringen ska ansluta till det sagda respektive till manus.
Men hur gör man när talaren trasslar in sig så att det skulle innebära mycket stora ändringar att skriva ungefär som i manus? Ska man skriva så då? Om det handlar om något mycket okontroversiellt – som är närmast betydelselöst för den fråga det handlar om – kanske man kan göra det. Annars är det inte rimligt. De andra som deltagit i debatten har ju inte uppfattat vad man då skulle skriva, och hade de gjort det hade de kanske kommit med invändningar.
Talaren kan också glömma att läsa upp någon mening i ett manus. En sådan mening kan man inte bara lägga till – det vore oetiskt. Och ibland ändrar talaren de formuleringar som står i manus så att man inte kan låta bli att tycka att versionen i manus är mycket bättre. Då får man göra en snygg redigering av det talaren de facto har sagt och påminna sig att det är det talade ordet som gäller.
Några konkreta exempel finns på särskild sida om manus.
Hantera citat
När någon säger sig citera kan man inte bara sätta ut citattecken utan behöver kontrollera att citatet stämmer. Det gäller speciellt om citatet är hämtat från handlingar inom den egna organisationen. Citat från olika håll kan numera ofta hittas genom sökning på internet, speciellt om man har tillgång till databaser över artiklar i massmedia, om citatet är därifrån – enskilda tidningar publicerar ofta bara ett urval artiklar på sin hemsida.
I ett citat ska man skriva precis som det står, med skiljetecken, eventuellt felaktig stavning och så vidare. Man behöver ange avbrott i citat på vedertaget sätt med transumttecken.
Om någon citerar vad någon namngiven person skrivit är det viktigt att försöka kontrollera citatet, men om det bara gäller vad en person sagt är det ingen som förväntar sig att citatet ska kunna vara ordagrant, och då kan man använda citattecken utan kontroll. En annan möjlighet är att använda så kallat pratminus, alltså citattecken först i nytt stycke.
Redigera med tanke på talaren
När man redigerar är målet att orden i protokollet, när man läser dem, ska ge samma intryck som talarens ursprungliga ord, när man lyssnade på dem. Man ändrar så att det talaren vill säga ska komma fram. Man försöker ändra varsamt och behålla så mycket som möjligt av talarens eget ordval. I övrigt anpassar man redigeringen av ett anförande stil- och ordvalsmässigt till talarens eget språkbruk.
Läs vidare på övriga sidor om redigering och sidorna med exempel.
Redigera med tanke på läsaren och historien
Vissa uttryck kan missuppfattas i skrift, när man inte hör talaren. Ett känt exempel är tala om, med olika betydelse beroende på om betoningen ligger på tala eller på om. En möjlighet är att redigera till prata om respektive påpeka eller dylikt. Flera liknande exempel finns.
Ibland säger talaren något som blir svårförståeligt utan förklaring. Talaren kanske säger Här till vänster och menar oppositionen (eller majoriteten) som sitter i den delen av lokalen. Då behöver man lägga till något som förklarar det. Andra uttalanden som alla i salen förstår när de yttras – men som inte förstås utan att man känner till vissa omständigheter – kan också kräva att man gör ett mindre tillägg som förklarar.
Om talaren visar upp något eller visar något på en bildskärm kan man behöva lägga något i stil med som jag visar nu för att en läsare ska förstå.
Det handlar alltså om smärre förtydligande tillägg för att protokollet skall vara läsbart för en bredare allmänhet och läsbart också efter ett antal år.
Gester som en talare gör återges normalt inte. Men det finns undantag, som när en talare från Ny demokrati i en debatt om registrerat partnerskap orsakade tillägget (Anförandet illustreras med obscena gester.) i riksdagens protokoll (
Ansvara för språklig korrekthet
En självklar uppgift när man redigerar är att se till att allt blir språkligt korrekt, att följa språkliga regler och rekommendationer. Det innebär att korrigera språkfel av olika slag, att rätta ordföljds- och syftningsfel, olika slags tautologier, brott mot språklig kongruens och annat. Och det innebär att se till att alla meningar är fullständiga, utom sådant som uppmaningar och tillrop. Det innebär också att korrigera förvrängningar av talesätt och stående uttryck – men behålla eller modifiera avvikelsen om den uppfattas som avsiktlig och adekvat.
Mycket mer kan sägas om detta, och på denna sajt finns många exempel.
Det finns given hjälp i arbetet. Språknämnden har gett ut Svenska skrivregler. Den nya upplagan av Myndigheternas skrivregler har författats av Språkrådet och kan laddas ned som PDF-fil på deras sida om boken.
Följa formella regler
Det kan finnas formella regler att följa. I riksdagen inleds varje anförande med Herr talman! eller Fru talman! även om talaren inte har sagt det. Förr i tiden var det inte tillåtet att säga du till någon annan, så om en talare gjorde det ändrades det till namnet på den som talaren avsåg. Kraftuttryck är inte tillåtna, men råkar någon ändå använda ett sådant kan ett djävla exempelvis ändras till förbaskat. Det kan motiveras också av att ett kraftord gör större intryck i skrift än när man hör det uttalas.
Om talaren använder fackord felaktigt rättas det. Rätt många riksdagsledamöter säger Jag yrkar bifall till utskottets betänkande, men det korrekta är Jag yrkar bifall till utskottets förslag. Före 2002 var det utskottets hemställan man yrkade bifall till.
Strukturera det enskilda anförandet
I uppgiften att redigera ett anförande ingår att strukturera det genom uppdelning i meningar och stycken på ett sätt som överensstämmer med sakinnehållet och gör protokollet mer lättläst. En god indelning i stycken kan underlätta läsningen avsevärt och lyfta fram det talaren sagt.
Använda skiljetecken rätt och för ökad tydlighet
Skiljetecken ska användas konsekvent enligt de språkliga regler och rekommendationer som gäller. De kan – och bör – också användas också som ett medel för att lyfta fram det talaren vill säga.
Skiljetecknet semikolon går det att säga mycket om. För tillfället nöjer jag mig med följande: Det är ett skiljetecken som kräver rätt intrikata överväganden, och det används oftare felaktigt än korrekt. Det är ett starkt skriftspråkligt skiljetecken. Om en talare har använt det i ett manus – på korrekt sätt – kan man behålla det. Men det finns ingen anledning att vid redigering av ett fritt hållet anförande börja fundera över om man möjligen skulle kunna använda semikolon.
Stava ord, namn och annat korrekt
Ord bör stavas enligt senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) – den stavningsvariant som står först, om det finns flera. Sedan september 2017 kan man söka samtidigt i SAOL, SO (Svensk Ordlista) och SAOB (Svenska Akademiens Ordbok) på webbsidan svenska.se, som Svenska Akademien tillhandahåller. På samma sajt kan man också ladda ned Svenska Akademiens grammatik (SAG) i tre PDF-filer.
Att använda stor och liten bokstav på enhetligt sätt är inte det lättaste. Det finns regler och rekommendationer, men de varierar. Man följer de regler som gäller där man arbetar. Skriver du själv TV eller tv, VD eller vd, IT eller it, BNP eller bnp? Ingen skriver numera LASER, men från början var det en förkortning av Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation.
Alla namn på personer, myndigheter, företag, organisation med mera ska också stavas korrekt i överensstämmelse med tillförlitliga källor.