Tal, skrift och redigering
Den ordagranna utskriften är inte den sanna utskriften. Läser du något som skrivits ut exakt ord för ord – utan minsta ändring – får du inte samma intryck som när du hörde talaren säga just precis de orden. Det beror på flera saker.
Du lyssnar mycket mer intelligent än du är medveten om. Du lyssnar för att förstå, lyssnar på innehållet. Du lyssnar inte för att upptäcka eventuella språkfel. De flesta felen noterar du inte ens – det är inte det viktiga för dig. Du är inställd på dialog och kommunikation – tack och lov!
När du läser något skrivet har alla ord samma tyngd. Du hör ingen betoning av några ord. Du hör inte när talaren gör paus, till exempel för att markera något viktigt. Du hör inte de betoningar, pauser och annat som markerar när talaren börjar på något nytt, avbryter sig, ändrar sig.
Talspråket fungerar på andra villkor än skriftspråket. Den som talar fritt har inte formuleringarna klara i förväg utan söker efter ord, korrigerar sig genom att säga ord som ersätter andra, skjuter in preciseringar som hör till en tidigare del av meningen, lämnar en mening oavslutad och börjar på en ny, gör inskott och utvikningar och fortsätter sedan på meningen – men inte nödvändigtvis på ett sätt som stämmer med hur meningen började. Någon har talat om ekorrsyntax – talaren liksom hoppar från gren till gren.
Lyssnaren förstår automatiskt, med hjälp av betoning, pauser och intonation – som inte syns i skrift. Lyssnaren förstår trots att meningsbyggnaden ofta är komplicerad. Skriver man ut ord för ord ser det märkligt ut. Det blir klumpigt och svårläst.
Ett bra sätt att få någon att verka dum är att göra en ordagrann utskrift av det han eller hon har sagt. Det är ju få som vet att en ordagrann utskrift av någon som talar levande – och inte bara mekaniskt läser upp ett manus – ser konstig ut. Det som i den ordagranna utskriften ser ut som språkfel – och i skrift också är språkfel – har inte uppfattats som språkfel av lyssnaren.
Man behöver alltså redigera det talade ordet. För att det skrivna ska ge samma intryck som det talade måste man ”översätta” det talaren har uttryckt genom betoning, pauser och intonation. Man behöver göra de ändringar som talaren gjort och stryka felaktiga ord. Man behöver lägga ordföljden till rätta så att alla tillägg – alla utvikningar och förklaringar – går lätt att skilja ut och den huvudsakliga delen av meningen blir tydligare.
De onödiga ord som uppstått när talaren letat efter formuleringar – och som komplicerat meningsbyggnaden – behöver strykas eller ersättas, eller åtminstone måste man ändra ordföljden, så att läsaren kan förstå lättare. Man behöver dela in i meningar och stycken och sätta ut skiljetecken på lämpligt sätt för att underlätta läsningen.
Man behöver precisera otydliga uttryck och oklara syftningar. Ett ”man” kan till exempel betyda olika saker också i samma mening. Om talaren har blandat ihop två uttryckssätt behöver man välja det passande. Man behöver rätta diverse språkfel som ofta inte uppmärksammats av dem som lyssnat. Och så vidare.
En sådan varsam redigering är att översätta från talspråk till skriftspråk, från tal till skrift. Det är den viktigaste uppgiften för de debattstenografer som arbetar bland annat i riksdagen. Redigeringen har lyckats när talaren känner att det som står på papperet är just det som han eller hon har sagt – fast det inte är det.
I redigeringen lyfter man fram innehållet, gör det tydligare. Men ibland kan det vara svårt att förstå vad talaren menat, även om det finns bakgrundsmaterial i frågan. Den som redigerar får då se till att meningen blir språkligt korrekt – men låta den förbli otydlig till innehållet. Det gäller att inte bryta mot redigeringens gyllene regel:
En oklar sanning får inte bli en klar osanning.