Anförande i riksdagen av Olof Palme

Ordagrant

Redigerat

Där man knappast kan ta ett steg tillbaka, det är orealistiskt, det är när det gäller matpriserna. Det kan man inte göra för att det tror jag skulle bli, eftersom vi kommer att ha ett tryck uppåt på matpriserna av många skäl, för att de här anställda här vill ju ha bättre betalt, och jag tror inte att herr Fälldins vänner bland jordbrukarna kommer att säga att vi kräver minskad ersättning här, utan vi kommer att ha ett tryck uppåt på jordbrukspriserna. Och att då öka på detta med att avskaffa det här livsmedelsstöd det blir svårt i alla situationer. Det skulle jag tro. Men skälet till att vi inte har rört momsen det kan vi ju enkelt uttrycka så, med en sådan här tillfällig momssänkning, är att det är väldigt svårt trots en behjärtad tro här från flera håll att det går att få genomslag för den, för erfarenheten från tidigare år har ju varit dåliga på den punkten. Det hade krävts i så fall en oerhört hård priskontroll, prisövervakning. Det andra är att om det är en kort period så får man sådana här hamstringseffekter, en väldig rusch alldeles innan den skall höjas igen, som har en tendens liksom att gynna dem som är likvida att olika skäl och alltså får en fördelningspolitiskt negativ effekt. Det är alltså de rena sakliga övervägandena som har sagt att det är bättre att som alternativ välja att sätta in de här pengarna på grupper, två grupper, pensionärer och barnfamiljer, och på två områden som ju plågar den vanlige löntagarkonsumenten särskilt mycket, bostadskostnaden och matkostnaden. Det är så att säga ett positivt val att vi i stället för att under kort tid sänka priserna på allt möjligt, även inte särskilt viktiga varor, även lyxvaror och sådant där, så inriktar oss vi på att hålla igen priserna på de två områden som för den vanlige konsumenten är de mest kännbara, maten och bostaden, och så hjälpa två utsatta grupper, pensionärer och barnfamiljer. Det är ju det enkla resonemanget bakom som är alltså rent sakligt underbyggt. Och sedan har vi resonerat att i det läge där man är i stort sett överens både om behovet av stimulans och om ramen för denna stimulans så skall man på ett sakligt och förnuftigt sätt kunna resonera om hur den stimulansen skall sättas in. Och då är det naturligtvis i vårt partis hela tradition att se socialt på det och se: Finns det möjligheten att kombinera en generell efterfrågestimulans med att inrikta den på grupper som i särskilt hög grad behöver vår gemensamma stöd? Det är det resonemanget som ligger bakom. Jag vill inte plåga nu. Att herr Bohman går till strid, det hade, vilket förslag vi än hade kommit med nästan så hade herr Bohman hissat stridssignaler. Men jag vill ändå inte framtvinga att han heller skall ta ställning utan det får ni fundera på i lugn och ro. Men det är att vi tycker det här är utifrån den debatt som har varit ett sakligt väl motiverat förslag. Jag vill allra sist erinra riksdagens ledamöter om någonting. I de flesta länder så sitter man ju i dag inte i det läget att man kan ha spenderbyxorna på. I de flesta länder så sitter man i dag i en väldigt trist situation, i flera av våra grannländer och i många andra länder ute på Europas kontinent där man sitter och diskuterar. När nu oljekrisen slår med fruktansvärd kraft på vår bytesbalans och skapar enorma underskott med risk för en kris. Ett land har ju devalverat, vilket betyder en stor prisökning naturligtvis. När de får de smällarna på bytesbalansen så sitter de och diskuterar: Vilka statliga utgifter skall vi skära ner? Vilka löneförhöjningar skall vi förhindra? Vilka skatter skall vi höja för att i någon mån få ekvationen att gå ihop? Vi sitter i det läget att vi har byggt upp en så stor överskott i vår bytesbalans som väl ryker nu men i alla fall väl funnits där och en så hygglig valutareserv att vi kan säga: – – –

Det finns ett område där man knappast kan ta ett steg tillbaka – det vore orealistiskt. Det gäller matpriserna. Där går det inte att ta ett steg tillbaka, eftersom vi av många skäl kommer att ha ett tryck uppåt på matpriserna. De anställda på detta område vill ju ha bättre betalt, och jag tror inte att herr Fälldins vänner bland jordbrukarna kommer att säga att de kräver minskad ersättning, utan vi kommer att ha ett tryck uppåt på jordbrukspriserna. Att då öka på detta genom att avskaffa livsmedelsstödet blir svårt i alla situationer – det skulle jag tro.

Men skälet till att vi inte har rört momsen och föreslagit en tillfällig momssänkning är, enkelt uttryckt, för det första att det – trots en behjärtad tro här från flera håll – är väldigt svårt att få genomslag för detta. Erfarenheterna från tidigare år är ju dåliga på den punkten. Det hade i så fall krävts en oerhört hård prisövervakning. För det andra blir det hamstringseffekter om sänkningen gäller en kort period – en väldig rusch alldeles innan momsen skall höjas igen – och det har en tendens att gynna dem som är likvida av olika skäl. Man får alltså en fördelningspolitiskt negativ effekt.

Detta är de rent sakliga övervägandena. Vi har sagt att det är bättre att som alternativ välja att sätta in de här pengarna på två grupper, pensionärer och barnfamiljer, och på två områden där den vanlige löntagarkonsumenten är särskilt plågad, i fråga om bostadskostnaden och matkostnaden. Det är så att säga ett positivt val att vi i stället för att under en kort tid sänka priserna på allt möjligt – även på inte särskilt viktiga varor, lyxvaror o.d. – inriktar oss på att hålla igen priserna på de två områden där de för den vanlige konsumenten är mest kännbara, maten och bostaden, och så hjälpa två utsatta grupper: pensionärer och barnfamiljer.

Detta enkla resonemang, som alltså är rent sakligt underbyggt, ligger bakom förslaget. Sedan har vi ansett att i ett läge, där man i stort sett är överens både om behovet av stimulans och om ramen för denna stimulans, skall man på ett sakligt och förnuftigt sätt kunna resonera om hur den stimulansen skall sättas in. Då ligger det naturligtvis i vårt partis hela tradition att se socialt på saken och undersöka om det finns möjlighet att kombinera en generell efterfrågestimulans med en inriktning av åtgärderna på grupper som i särskilt hög grad behöver vårt gemensamma stöd.

Jag upprepar att det är detta resonemang som ligger bakom förslaget.

Att herr Bohman går till strid förvånar mig inte – nästan vilket förslag vi än hade kommit med skulle herr Bohman ha hissat stridssignaler. Men jag vill ändå inte plåga honom och framtvinga ett ställningstagande från hans sida, utan detta får ni fundera på i lugn och ro. Vi tycker emellertid, med utgångspunkt i den debatt som förts, att det här är ett sakligt väl motiverat förslag.

Jag vill allra sist erinra riksdagens ledamöter om en sak: I de flesta länder är man i dag inte i det läget att man kan ha spenderbyxorna på, utan man sitter i en väldigt trist situation. Det gäller flera av våra grannländer och många länder ute på Europas kontinent, när nu oljekrisen slår med fruktansvärd kraft på bytesbalansen och skapar enorma underskott med risk för en kris. Ett land har ju devalverat, vilket naturligtvis betyder en stor prisökning.

När man får de här smällarna på bytesbalansen sitter man i dessa länder och diskuterar: Vilka statliga utgifter skall vi skära ner? Vilka löneförhöjningar skall vi förhindra? Vilka skatter skall vi höja? Detta måste man göra för att på något sätt få ekvationen att gå ihop.

Vi i vårt land däremot är i det läget att vi byggt upp ett stort överskott i vår bytesbalans – det ryker väl nu, men det har i alla fall funnits där – och en så hygglig valutareserv att vi kan säga: – – –