Stockholms kommunfullmäktige 8: kvinna

Ja herr ordförande! Vi börjar i och för sig komma en bit bort ifrån interpellationen men vi har fått en rad frågor ifrån Erik så att det är väl kanske ändå så att jag ska svara på dem även om det inte är vad Per Sundgrens interpellation handlar om. Men när det som sagt var gäller missbrukarvården och över huvud taget arbetet mot narkotika- och alkoholmissbruk i Stockholm så är behoven oändliga men frågan är komplex. Men det jag ändå vill påvisa är ändå det som jag tror att de flesta här inne vet om att de stora förändringarna både av ekonomiska skäl men också av säkerligen metodskäl skedde mellan 94 och 98 då man drastiskt förändrade missbruksvården i Sverige. Sedan har vi tillskjutit mer pengar till Vantör som sagt var 99 och år 2000 och vi har som sagt var som jag sade i mitt första inlägg valt att göra ännu särskilda satsningar om man så önskar ifrån stadsdelsnämnd och polis och andra för år 2001 i ett särskilt projekt i Vantör för att därför försöka kunna hjälpa till. Men nu är som sagt var frågan inte så enkel utan det handlar om en rad andra saker. Och när det gäller det som du tar upp som handlar om inflation och prishöjningar och löneökningar och annat så borde du veta om att en av de stora bovarna när det gäller detta område och stadens missbrukskostnader är det faktum att regeringen kraftigt höjde priserna på alla SiS institutioner det vill säga statens institutioner där vi är tvingade att placera dem som vi tvångsomhändertar för missbruksvård. Kraftigt mitt under löpande budgetår för ett år sedan så höjde man priserna utan dialog med staden utan dialog med stadsdelsnämnderna utan dialog med Vantörs stadsdelsnämnd och andra som redan hade budgeterat för olika placeringar och olika insatser. Är det att föra en ansvarig politik? Jag tycker inte det. Men jag medger återigen att behoven är oändliga och jag tror att vi ska satsa ännu mer på att just öka kompetensen, satsa på utbildning, bli ännu bättre på dokumentation och framför allt metodutveckla, något som har varit ganska eftersatt när det gäller just dokumentation, uppföljning, vad är det för metoder som fungerar, varför kan en person vara 49 gånger på ett behandlingshem och ändå så att säga inte bli drogfri samtidigt som han helt plötsligt en dag vaknar utan behandling och bestämmer sig för att sluta. Den typen av frågor tycker jag vore ännu mera intressant att föra en diskussion kring efter som sagt var eftersom frågan inte har någon enkel lösning som vi kan svara på här och nu. Men jag tycker att Erik Nilsson borde se vad regeringen också har för ansvar för att ständigt förstöra för det vi nu försöker bygga upp i Stockholm. Och där kanske du kan ta till dig det och föra det vidare till ditt parti.

Herr ordförande! Vi börjar i och för sig komma en bit bort från interpellationen. Men jag har fått en rad frågor från Erik Nilsson, och jag ska väl ändå svara på dem, även om de inte gäller det Per Sundgrens interpellation handlar om.

I fråga om missbrukarvården och arbetet i Stockholm mot narkotika- och alkoholmissbruk över huvud taget är behoven oändliga, och frågan är komplex. Jag vill ändå peka på det jag tror att de flesta här inne känner till: De stora förändringarna – av ekonomiska skäl men säkerligen också av metodskäl – skedde mellan 1994 och 1998. Då förändrade man drastiskt missbrukarvården i Sverige. Sedan har vi tillskjutit mer pengar till Vantör 1999 och 2000, och vi har valt att göra ytterligare satsningar år 2001, om stadsdelsnämnd, polis och andra så önskar, i ett särskilt projekt i Vantör för att försöka hjälpa till.

Men frågan är inte så enkel, utan det handlar också om en rad andra saker. Du tar upp inflation, prishöjningar, löneökningar och annat. Då borde du känna till att en av de stora bovarna på detta område och när det gäller stadens kostnader för missbrukare är regeringen, som kraftigt höjde priserna på alla institutioner som drivs av Statens institutionsstyrelse, där vi är tvingade att placera dem som vi tvångsomhändertar för missbrukarvård. Mitt under löpande budgetår höjde man priserna kraftigt för ett år sedan. Det skedde utan dialog med staden eller stadsdelsnämnderna – utan dialog med Vantörs stadsdelsnämnd eller andra som redan hade budgeterat för olika placeringar och insatser. Är det att föra en ansvarig politik? Jag tycker inte det.

Men jag medger återigen att behoven är oändliga. Jag tycker att vi ska satsa ännu mer på att öka kompetensen och satsa på utbildning, för att bli ännu bättre på dokumentation, uppföljning och framför allt metodutveckling, vilket har varit ganska eftersatt. Det handlar om vilka metoder som fungerar och t.ex. varför en person kan vara 49 gånger på ett behandlingshem och ändå inte bli drogfri men sedan helt plötsligt en dag vakna upp utan behandling och bestämma sig för att sluta. Den typen av spörsmål tycker jag att det vore ännu mer intressant att föra en diskussion kring, eftersom den här frågan inte har någon enkel lösning.

Jag tycker att Erik Nilsson borde se vilket ansvar regeringen har för att man ständigt förstör det vi nu försöker bygga upp i Stockholm. Det kanske du kan ta till dig och föra vidare till ditt parti.